Jag
Önskade att du kunde älska mig lite mer, som du gjorde förut. När du inte var trött och långsam utan snabb och pigg. Du kunde sitta uppe i timmar och bara lyssna på musik, vända på skivalbum och bara skriva poesi om egentligen vad som helst, men du tar dig aldrig tid numer, fast lusten börjar komma tillbaka. Såg att Amanda Jensen spelar på Magasinet och ville dit, men Louise och Stina bara skrattade..... Mauro Scocco börjar bli gammal, han producerar inget nytt... det känns gammalt, Till och med i samma klass som Jerry Willliams, han har lika lite betydelse numera för mig. Plura duger i Eldkvarn, orden i hans melodier har olika betydelse gång från gång när man hör dem.
Till och med du säger ifrån, du orkar inte mer, orkar inte utsättas för alla ljud, så du backar och stänger av. Du orkar inte höra varken skratt eller gråt. Du kan inte höra skillnader på ett glatt samtal eller ett tråkigt... om du inte har hört allt så pratar du om annat bara för att inte låtsas om... att du är gammal och utsliten.
Du har gjort mig glad genom åren och jag är inte deppig eftersom du har fått mig att uppleva flera underbara samarbetsprojekt. Kommer ihåg när vi hoppade twist på skolgården i skogsbo skola med Anna-Maria, eller när du hjälpte mig med serveringarna och alla tunga lyft på jobbet, eller när vi blev korpsegrare i innebandyn. Du cyklade till Gräsö med oss sommaren i år 7, eller när du tvingades byta däck med Bella på midsommarafton i Ytterhogdal... du har orkat med mkt och skall orka massor till i framtiden....
Nu har kroppen blivit allt äldre och blivit tröttare och det är i början av åldrandet, men det är oacceptabelt. Jag vill att vi skall orka massor av skoj till.
