blombella

Man är social och sitter på golvet med en kopp kaffe och pratar med Peter som lugnt och metodiskt lägger in räkningar för betalning, dagen har varit bra med en lång motionsrunda på 75 minuter. Jag är social och glad över de lediga dagar som varit, man får egentid och pratar på som vanligt. Det bara bubblar.
 
Jag böjer mig framåt för att ta tag i stolen och knäet går ur led. En outrhärdlig smärta, kallsvett, skrik, ta mig samman. Peter ringer in Eva som skall ringa ambulans.... va:( ambulansen har annat att göra. Att åka i bil är otänkbart efetrsom det ena benet smärtar och väger bly. Jag fryser nu och väntar bara på att det skall göra mer ont. Då skall jag försöka att rätta till det. Två år sedan sist. Axeln r led i somras. Eva säger att jag har kroppsfel och måste undersökas. What!  Väntar en kvart till, Eva försöker lyfta benet och drar lite och det åker tillbaka. Det är som att ha vaknat upp från en drunkning där all luft sakta tagit slut... lite chockad är jag.
Skyndar mig linkandes ut i bilen med Peter för att handla mat... tomt i kylskåpet, tar två tabletter i all hast. Inne på affären kastar jag mig på Peter och ber att vi skall åka hem.... Ont.

Senare åker jag iväg till Kopparhallen för att titta på Elitseriematchen mot Skuru. Det är en dålig match, inget händer, trots detta får Louise gå in de tio sista minuterna och hon gör det  bra. Det var kul att se, Stina ringer och vill hem från festen halv 11, Peter kommer hem från sin fest klockan 11. Dagen Slut
Pppppppppppuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhhh. 

I morgon skall jag gå ut med Eva, fredsliljan